Allvarligt??
Jag har liksom inte haft tid.
Men en sak jag märkt de senaste dagarna får mig att koka av ilska..
Vem detta inlägg handlar om avslöjar jag inte,
då jag egentligen inte har mer med henne att göra än att jag träffar henne då och då.
Hon är en vän till en sexårig flicka jag känner väldigt väl..
Men denna vän, även hon sex år gammal, avslöjar saker jag chockeras över...
Sist jag träffade henne, på annandagen, sitter hon i köket.
Helt plötsligt berättar hon att hon "inte får äta godis och kakor mer än på lördagar".
Inte ens om någon bjuder henne.. Varför?
För att hennes mamma sagt att man får för stor mage då!
VA??? Herregud, tjejen är knappt sex år gammal!
Lite senare, i hallen, vill hon visa mig en julklapp hon fått av sin mormor.
Hon drar upp tröjan och visar... EN BH!!!!
Seriöst?
Berätta gärna för mig vad en sexåring ska med en BH till!
Det är jag väääldigt nyfiken på...
Borde inte barn få vara barn?
Vart är vårt samhälle på väg, när till och med föräldrar och mor- och farföräldrar uppmuntrar till den kroppsfixering som råder?
Jag vill avsluta detta inlägg med att säga att jag skäms för er!
Vad tänker ni med? Förstör inte era barn så!
- taaaaa
Skönt!
Jag behövde säga det högt, för att själv förstå.
Att man kan vara så respektlös mot en annan människa. Du skrämmer mig!
Jag är glad att det tog slut nu, och inte senare.
Och att du sen har mage att smsa och fråga om pengar?
För att gå ut och dricka öl?
Det bevisar ju bara att något är allvarligt fel!
Vem vet hur detta hade kunnat sluta....
- taaaa
Cancer
Nu har jag fått i mig en kopp kaffe, och är på nr 2. Nu kan jag tänka tillräckligt för att kunna blogga.
Jag träffade på Agneta igår. Hon var och hälsade på Ulla.
Jag har inte sett henne sen hon började med cellgifterna.
Att se henne fick min mage att dra ihop sig.
Det har inte vart helt verkligt för mig, på något sätt.
Jag har ju som sagt inte sett henne på ett bra tag.
Jag har bara pratat snabbt med henne i telefon,
och smsat för att höra hur det är.
Jag känner mig hemsk som inte kommit och hälsat på henne.
Jag har tänkt på det, men det har inte blivit av.
Cancer. Sjukdomen som tar allt för många för tidigt.
Visst, Agneta är klar med cellgifterna nu.
Men man ser tydligt spåren efter det.
Mina tankar snurrar runt, runt när jag tänker på det.
Jag önskar att jag faktiskt fått tummen ur och hälsat på henne.
Att jag hade hjälpt henne på något sätt...
Jag har en tendens att gömma mig just när det hemska är...
Och sen krypa fram när det är över.
Jag måste jobba på det!
Med Wille blev det för sent.
Att jag inte lärde mig då.
Att jag gjorde samma misstag igen, nu med Agneta.
Hon berättade att hon konstant är trött.
Men hon klarade det! Och jag är så glad för det!
Tack Gud för att vi fick behålla henne ett tag till!
- taaaa
Vädrar
Det finns en människa som en gång var en del av mitt liv.
Hon var en sån jag såg upp till. Det har jag gjort så länge jag kan komma ihåg.
För snart ett år sedan försvann hon ur mitt liv.
Hon anklagade mig för något jag inte gjort. Och aldrig skulle göra.
Där bröts vår kontakt.
Men nu har hon börjat dyka upp i mina drömmar.
Nästan varje natt gör hon ett gästspel.
Och varje natt bråkar vi.
Varje natt hinner jag säga det jag vill ha sagt.
Oftast blir vi sams efter det.
På dagtid har jag inte haft en tanke på att någonsin prata med henne igen.
Jag har nästan inte haft en tanke på henne alls.
Men tack vare mina drömmar har jag blivit tvingad att tänka på henne.
Tänka på sista gången vi pratade...
Detta hände när jag var som mest i behov av stöd.
Av människor som bryr sig.
Nu, varje morgon när jag vaknar efter hennes gästspel har jag samma känsla i kroppen som då.
Jag kan inte andas. Jag vill bara gråta...
Jag har gjort mina misstag, det har jag.
Jag hade bett om ursäkt för dom.
Och jag hade verkligen menat det.
Men det hon anklagade mig för är inte ett av dom..
