Cancer
Nu har jag fått i mig en kopp kaffe, och är på nr 2. Nu kan jag tänka tillräckligt för att kunna blogga.
Jag träffade på Agneta igår. Hon var och hälsade på Ulla.
Jag har inte sett henne sen hon började med cellgifterna.
Att se henne fick min mage att dra ihop sig.
Det har inte vart helt verkligt för mig, på något sätt.
Jag har ju som sagt inte sett henne på ett bra tag.
Jag har bara pratat snabbt med henne i telefon,
och smsat för att höra hur det är.
Jag känner mig hemsk som inte kommit och hälsat på henne.
Jag har tänkt på det, men det har inte blivit av.
Cancer. Sjukdomen som tar allt för många för tidigt.
Visst, Agneta är klar med cellgifterna nu.
Men man ser tydligt spåren efter det.
Mina tankar snurrar runt, runt när jag tänker på det.
Jag önskar att jag faktiskt fått tummen ur och hälsat på henne.
Att jag hade hjälpt henne på något sätt...
Jag har en tendens att gömma mig just när det hemska är...
Och sen krypa fram när det är över.
Jag måste jobba på det!
Med Wille blev det för sent.
Att jag inte lärde mig då.
Att jag gjorde samma misstag igen, nu med Agneta.
Hon berättade att hon konstant är trött.
Men hon klarade det! Och jag är så glad för det!
Tack Gud för att vi fick behålla henne ett tag till!
- taaaa
